SMITHIANTHA Det tog ett tag innan jag vågade mig på att odla Smithiantha; jag hade hört att den var så svår. När jag sedan råkade på en bild av S. ’Junko’ blev jag galen av habegär och fick ganska snart tag på en liten fjällförökad (ett fjäll av en rhizom, likartat med fröförökad) sådan. Den växte och mådde finfint, allt medans jag sprang runt den och undrade när den skulle dö. Det gjorde den inte utan växte, blommade, vissnade ned med fina rhizomer i jorden. Lärdomen jag dragit av detta är att jag testar allt jag blir intresserad av, det är så olika på vilka odlingsbetingelser man har i olika hem, så det som går bra hos mig kanske inte går hos dig, och tvärtom. Ja just, det: Smithiantha var det jag skulle skriva om! Denna helt underbara växt hittas vild mestadels i Mexico, där den är markväxande. På genera-gesneriaceae läser jag att den finns cirka 7 arter. Den vackraste enligt mig är S.cinnabarina, med både helt underbara röda blommor och helt fantastiska mörkröda blad. För att lyckas med Tempelklockan (det svenska namnet) behöver den jämn tillförsel av vatten, så att den aldrig torkar ut, men det är samtidigt viktigt att den inte står blött. Den behöver bra med ljus och det är viktigt att plantan vänds ofta, eftersom den annars kommer bli sned och kan välta pga sin storlek.