SINNINGIA Växer på marken i regnskogarna i Mellanamerika. Endast ett fåtal har fibrösa rötter. Det vanligaste är att de har någon typ av knöl. Även om de har knöl, är det inte alls säkert att den vill sova under vintern, men det märker du. Börjar den se riktigt skruttig ut under höst-vinter, så vill den sova (om du nu inte misskött den). Hur länge den sover är också väldigt olika. Jag kollar mina en gång i veckan under vintersömnen för att se om det kommit upp några musöron. Vatten får de en liten skvätt av kanske en gång i månaden. Varje år förlorar jag någon knöl under vintervilan, så vill jag vara säker på att ha kvar en sort som är mig särskilt kär rotar jag ett skott som får stå i lysrörshyllan under vintern som backup.  Släkten Sinningia har allt från arter i storleken micro till riktigt stora ena på runt en meter. Har läst på brazilplants.com att S. mauroana kan bli 180 cm hög! Min egen är ännu bara drygt trettio cm från krukkanten och uppåt, ska bli intressant att se var den slutar i en lägenhet i Sverige. Storsinningior vill oftast ha så mycket sol som det bara går och de mår riktigt bra utomhus under sommaren. De mindre storlekarna ska hållas inomhus och skyddas mot starkt solljus. Den mista storleken kräver väldigt lite ljus för att må bra, men måste då också ha gott om fukt runt sig. Många odlar dem i konjakskupa och liknande med gladpack över endel av öppningen, så att det bildas ett fuktigt microklimat inuti glaset. Sinningia speciosa, eller Gloxinia som det kallas i handeln, är också en solälskare. Den har jag testat utomhus, men dåligt resultat, vilket kan bero på att den vill ha mycket vatten och torkar upp för snabbt vid varmt väder. Så den får stanna inne i soligt fönster. Den kräver rikligt med ljus, annars växer den gärna en massa på höjden, fast att den ”ska” vara en kompakt rosett. Hög blir den också innan den hunnit bilda sig en ordentlig knöl, spelar ingen roll hur mycket sol den får. Så räkna med ett par år innan den har rätt växtsätt.   Arter: